Uttrycker bekvämlighet som ett löfte som alla kan förstå.
1975 tillkännagavs utvecklingspolicyn för TA-Q-BIN, och ett team med ungdomar arbetade för att omsätta den i praktiken. När det startade den 20 januari 1976 riktade det sig mot Kanto-regionen och hade villkor som att vara inom 1 meter i längd, bredd och höjd, väga upp till 10 kg och betala 500 yen. Dessa är startvillkor och är inte aktuella användarvillkor.[1]
Azchael ／ Wikimedia Commons ／ CC BY 2.0
Att begränsa villkoren gör att beslutet mellan accepteraren och begäranden blir lättare. I ett system där alla paket accepteras genom individuella förhandlingar tar det längre tid att få en offert, och vissa ger upp innan de använder tjänsten. Genom att förtydliga utbudet av artiklar som ska hanteras, blir handlingen att beställa en vara lättare att bli en del av vardagen.
Årsredovisningen för 2016 listar TA-Q-BIN:s utvecklingspolicyer som att tänka ur användarens perspektiv, inrikta sig på ett brett spektrum av kunder och uppnå både enhetlig service och kostnadsreduktion.[3] Designen gjorde det omöjligt att lämna artighet och effektivitet till separata avdelningar.
Enligt företagets historia färdigställdes det rikstäckande nätverket på prefektursnivå 1991.[2] Den nådde inte över hela landet på en gång från början. Att kunna skicka något beror för en användare inte bara på platsen där det accepteras, utan också på systemet på mottagarens sida.
Här ligger kvalitetssvårigheten i servicebranschen. Även om den första kontaktpunkten är vänlig, om löftet går förlorat under sortering, transport eller leverans, blir kundupplevelsen inte bra. Jobbet med att odla ett nätverk är inte bara att öka antalet baser, utan också att göra det möjligt för människor på olika platser att hålla samma löfte.
DENTolka YAMATO DENSHI
Konsekventa servicelöften gör en tjänst lättare att använda.
Tjänster som har olika avgifter, mål och förfrågningar varje gång är svårare att använda för förstagångsanvändare. Samtidigt som man skapar standarder som kan standardiseras är det också nödvändigt att bestämma vem som ska besluta om undantag. Det här är ett sätt att säkerställa att bekvämligheten inte enbart beror på den goda viljan hos de på plats.