Eftermiddagsljuset från fönstret rörde sig långsamt över träets ådring. Han tog fram en anteckningsbok som hans pappa hade använt. ”Det handlade mindre om att ta över företaget. Jag ville bevara de här människornas arbete för framtiden.” Berättelsen började med de stillsamma orden.
Jag tog över mer än ett företag –
människors förhoppningar.
Vad fick dig att bestämma dig för att ta över familjeföretaget?
Som ung ville jag pröva min förmåga ute i världen. Jag hade inte tänkt återvända till familjeföretaget. Det förändrades en dag när jag besökte verkstaden efter en lång tid.
En hantverkare som jag känt sedan barndomen hyvlade trä på sin vanliga plats, precis som alltid. När jag såg hans rygg tänkte jag för första gången att jag inte ville att det här arbetet skulle försvinna.
Det är inte bara byggnader och maskiner som ska föras vidare. Det finns också kunskap som sitter i händerna och en stolthet som förts vidare utan ord. Att inse det blev början.
”Vi förändras för att bevara det viktiga.
Jag tror att det är genom den upprepningen
som tradition skapas.”
I pappas anteckningsbok,
en enda rad.
Vad av det du tog över värdesätter du fortfarande?
Pappas anteckningsbok. Där finns beställningsnoteringar och materialmått, inga storslagna ledarskapsteorier. Men i ett hörn på en sida stod det: ”Tänk på användarens liv även längre fram.”
Inte bara göra dagens kund nöjd, utan också tänka på tiden när kundens barn använder föremålet. Den raden fick mig att förstå varför pappa alltid lade så stor vikt vid enkelt underhåll.
När jag tänker på en ny produkt återvänder jag till de orden. Det är viktigt att möta trender, men jag vill skapa saker som man fäster sig mer vid ju längre man använder dem. Det är den kärna vi inte vill förändra.
En del av någons liv,
om hundra år.
Vilken framtid vill du lämna efter dig?
Jag skulle bli glad om det vi tillverkat fortfarande fanns i någons vardag om hundra år. Tillverkarens namn får gärna vara glömt. Jag vill att sakerna ska kännas trygga att röra vid, att man ska vilja laga dem och använda dem igen.
Och jag vill lämna ett företag där de unga som arbetar här kan tala stolt om sitt arbete. Kunskap och berättelser når framtiden först när nästa person tar emot dem.
